För ungefär ett halvår sedan började jag att läsa dokumentationskursen i Borås. Vilken resa det har varit. Jag hade många frågor angående pedagogisk dokumentation innan kursen började och de frågorna har blivit ännu fler . Men jag ha även lärt mig mycket både om mig själv och min barnsyn. Jag är starkt inspirerad av Vygotskij och tror på att arbeta med samspel och språk. Jag tror även att vi pedagoger måste ta ett steg tillbaka och lyssna på våra barn. Vad säger de? Hur säger de? och vad vill de? Vårt uppdrag är att fostra dem till framtidens samhällsmedborgare och lära dem demokrati. Vårt uppdrag är inte det lättaste men det ger otroligt mycket att få träffa alla dessa fantastiska barn dagligen.  Taguchi menar att vi måste göra det osynliga synligt. Svenning att vi ska börja reflektera analysera och handla. Lindgren och Sparrman efterlyser etiskt tänkande kring vår dokumentation. Just att vi måste bli medvetna och reflektera kring vad hur och varför vi gör som vi gör uppfattar jag att alla dessa författare efterlyser. Vi måste ha en dialog i arbetslaget för att se en förändring. Förändringen börjar i oss själva och medför att vi väcker diskussioner i vårt arbetslag. Men det gäller även att lyssna och vara lyhörd för vad kollegor men framförallt barnen säger. Samtidigt är det vi vuxna som har det yttersta ansvaret det får vi inte glömma. Vi kan låta barnen vara medskapare a sin vardag och låta dem ha inflytane men det är vi vuxna som har det yttersta ansvaret för att lek, lärande och samspel sker. Vi måste vara medvetna om att parallella lärprocesser sker inom oss själva i och mellan barnen och i vårt arbetslag. I detta ska vi äve dokumentera genom olika tekniker. Digitalkamera, diktafon, ipads mm. Jag tror att vi måste skaffa oss praktisk och teoretisk kunskap inom många områden men även ta vara på barnens och kollegornas kompetenser. Vi får inte glömma av att ha roligt tillsammans på vägen.  .